Svenska forskare får årets IgNobel-pris för sina analyser av råttskräck

Per Wisting och Dirk Werner på Mittuniversitetet i Östersund har belönats med årets IgNobel-pris för sin forskning om råttskräck och vad som orsakar den.

Per, först av allt ett stort Grattis!

— Tack!

Vad vi förstår har ni studerat skillnaden mellan råttor och ekorrar, vad som gör den ena så gullig och den andra så skitäcklig?

— Ja, det där är ett mysterium egentligen, det är ju i princip exakt samma djur. Traditionellt brukar man säga att det är svansen, att ekorren har en vacker yvig, medan råttan har en smal liten maskliknande sak. Men vi gjorde labbexperiment där vi flätade in Hair extensions i svansen på en råtta och folk tyckte fortfarande att den var äcklig.

Ok …

— Dirk gjorde det spegelvända testet, han tog en ekorre och rakade bort mer och mer hår tills svansen bara blev ett streck. Resultatet blev ändå att den upplevdes som söt, ungarna tyckte bara synd om den för att den tappat svansen.

Men tassarna då? Råttassar ser ju ut som små människohänder, från aborterade foster?

— Vi gjorde samma tester där, rakade ekorren och klädde råttornas tassar med hår. Ingen skillnad där heller.

De beter sig ju olika också? Råttor är ju skygga och springer i panik och gömmer sig så fort de ser en människa medan ekorrar glatt hoppar runt mellan träd?

—

— Har du aldrig varit på Skansen?

Matvanorna, kanske? Ekorrarna äter ju nötter och frön, man har svårt att se dem sitta och gnaga på nåt lik i nån gränd? Om de inte gör det i smyg?

— Kråkor och skator äter ju exakt samma saker, men ingen blir speciellt rädd av att se dem?

Det finns ju den h

Så i korthet bör råttorna skärpa till sig lite, visa upp sig, kanske klättra i träd?

— Precis. Och inte pippa runt så ivrigt så att de får så många ungar. Och om vi människor börjar sjunga gulliga sånger om råttor för våra barn, så ska det här nog lösa sig.