Job ”något besviken” på Gud

NBN har i vår prisbelönade serie av intervjuer med nyckelpersoner i Bibeln idag träffat Job — den Gudfruktige man som Gud lät ta ifrån hans fru, hans tio barn och en ansenlig mängd prima boskap innan han täckte honom i vanprydande varbölder.

Job, handen på hjärtat — är du inte det minsta bitter på Gud över hur du blev behandlad?

<Lång paus>

Job?

— Jag vet att jag inte ska klaga, då vet man hur det går. Men allt går ju uppenbarligen åt helvete om man inte klagar också. Jag förstår ju syftet, att sensmoralen är att man inte ska lisma. Men jag kan inte hjälpa att jag känner mig utnyttjad. Jag var dömd på förhand, hur jag än hade gjort hade jag åkt dit. Tror du att Gud hade låtit bli att straffa mig om jag från början sagt att jag faktiskt var lite irriterad över att han låtit döda min älskade hustru och våra tio barn?

Jag tycker att sensmoralen snarare verkar vara att man aldrig kan lita på att Gud vill en väl, att hans självförhärligande sida alltid kommer först och att han inte verkar bry sig det minsta om vanligt folk och deras lycka?

— Kanske det. Jag tänker ofta på min första fru, Nadia. Hon hade ett fantastiskt leende. Och vi älskade varandra. Vi fick tio underbara barn. Josef var äldst, han ville bli rabbin för att helga Gud. Sara var min äldsta dotter, så fort hon rörde vid en skrikande unge blev den tyst direkt.

Men nu är de borta allihopa?

— Japp. För evigt. Jag tillbringar mycket tid nere på begravningsplatsen vid floden. Och även om jag är frisk nu har jag ärr efter de där varbölderna över hela kroppen.

Du fick ju en ny fru? Och tio nya barn? Och jättemycket ny fin boskap?

— Ja, nya frun är ju söt och så, men hon har fan ingen humor. Inte kan hon laga mat heller. Och de gamla barnen såg ut som mig, de nya ser ut lite hur som helst. Inte för att det är något fel med det, men några av dem är väldigt mörkhyade. De nya korna är en annan ras än de gamla, de producerar mer mjölk än vi kan ta reda på, men köttet är förbannat segt.

Och det nya huset?

— Huset är snyggt, men det har ingen själ. Guldkranar är inte min stil, det är för pråligt.

Så vad har du lärt dig av hela incidenten?

— Att alltid hålla en låg profil, att inte försöka verka duktig inför Gud. Inte lisma. Göra vad man förväntas göra, men inte sticka ut. Annars kan allt gå käpprätt åt helvete.