Nerskitna norrländska bilförare växande problem i Stockholmstrafiken

Som uppmärksammats i media de senaste månaderna har det blivit allt vanligare med så kallade brownouts i Stockholms innerstad — när förare från andra delar av landet helt enkelt skiter på sig när trafiken tätnar vid Norrtull. Hårdast drabbade är bilister från landets norra delar.

Halvor Svensson, analytiker på Trafikverket — det här tycks vara ett utbrett fenomen?

— Att norrlänningar skiter ner sig så fort de passerat Järva Krog? Det är ett enormt problem. Det finns säkert ett stort mörkertal också, i de fall då det sker olyckor brukar räddningspersonalen rapportera efteråt att det luktat skit i bilen, även om föraren inte vill kännas vid någonting.

Som om det vore skamligt?

— Precis. Norrlänningarna har i alla år varit så hånfulla, sagt att Stockholmare kan inte köra bil. Sen händer någonting sånt här när de själva närmar sig innerstan.

Det känns som om tempot i Stockholmstrafiken skruvas upp för varje år?

— Ja, det ställs helt andra krav på en ovan förare här än i andra delar av landet. En bilist från till exempel Dorotea utsätts för fler intryck och möten på en halvtimme än vad denne kanske upplevt sammanlagt under de 30 år han eller hon haft körkort. Det enda de behöver koncentrera sig på hemma är att hålla sig kvar på vägen. Då är det ju självklart att de blir duktiga på just det med tiden.

En av de drabbade är Johnny Halvarsson från Glommersträsk. Johnny, vad var det som hände?

— Trafiken började ju tätna redan efter Arlanda, ändå kändes det som om alla fortsatte köra lika fort. Det hade snöat, det var moddigt. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag höll på att köra in i bilen framför. Smala jävla körfält också. Sen alldeles innan Norrtull var det fyra filer in mot stan, jag hamnade mellan två långtradare i säkert 80 knyck, jag svär att det var max en decimeter på varje sida. Det kom en långfärdsbuss bakifrån också, den låg en halv billängd bakom och blinkade med helljuset för att jag skulle köra fortare. Jag blev ju distraherad, när jag tittade framåt igen såg jag att trafiken i min fil stod tvärstilla, bara 50 meter fram. Det var då det hände.

Du fick ett … ett missöde i kalsongerna?

— Precis. Men jag lyckades bromsa med några centimeter till godo. Jag var så tacksam sen att trafiken knappt rörde sig, om jag krypkörde ökade ju chansen att komma därifrån levande.

Sant.

— Sen visade det sig att Globen låg på andra sidan stan. Jag följde bara med strömmen tills det inte fanns någon ström längre. Det var inte skyltat mot Globen heller. Till slut fick jag stanna en taxichaufför och be att han skulle köra framför så att vi bara skulle behöva följa efter. Min fru fick sitta med honom i taxin för att han inte bara skulle dra med pengarna.

Smart!

— Eller hur? Och fram kom vi. Jag var tvungen att gå ner direkt på gallerian här bredvid hotellet och köpa nya kallingar.

Hade du inte med några i bagaget?

— Vi skulle ju bara vara här i fem dagar, jag tyckte inte att det behövdes.

Några andra intryck av Stockholmstrafiken?

— Det är ju så otroligt mycket bilar överallt. Och gator åt alla håll, man fattar inte hur de hinner snöröja allt innan nästa snöfall kommer. I Glommers har vi en enda gata rakt genom byn, närmaste trafikljus finns i Skellefteå. Här nere hinner man ju knappt börja gasa när det blir grönt innan det är dags att bromsa vid nästa.

Så du har fått ny respekt för Stockholmares sätt att köra bil?

— Ja jävlar, det här kommer jag aldrig att göra om. Vi brukar ju säga ”Stockholmare” hemma varje gång vi ser någon som står i diket, men i ärlighetens namn är det ju oftast nån lokalbo. Inte så många Stockholmare som kör omkring där uppe.

Men nu är ni på plats i alla fall!

— Ja, men jag gruvar mig för onsdag när vi ska hem. Personalen i lobbyn sa att jag inte måste köra genom stan, att vi kan leta oss ut bakvägen på något sätt, åka över Strängnäs. Var det nu ligger. Men vi sticker typ 3 på morgonen innan trafiken har kommit igång.